Länge sedan sist....

Nu har det gått nästa ett år sedan jag skrev sist, men kände att nu är det dags att uppta bloggandet. Få se hur länge det håller i sig. VÄLDIGT MYCKET har hänt under detta år.

Det mest fantastiska under 2011 var den 19 maj när vår älskade Per Hubert kom till världen efter en mycket lång väntan..... Vi hade beräknat datum 1 juni, men eftersom vi och läkarna inte ville riskera något så sattes jag igång två veckor innan. Det var oerhört jobbigt att komma in i en förlossningssal igen. Samma glasvagn med samma täcke som året innan. Väldigt många känslor i omlopp. Förlossningen gick dock  hur bra som helst, Pelle och jag satte och löste korsord vid halv fyra (kan inte säga att det var helt smärtfritt men det var uthärdligt) .Vid 16,06 började jag ta lustgas, vid 16,29 började krystvärkarna och 16,31 är han född.  Här är en av de första bilderna vi tog :-)

Det var oerhört skönt och bra för min sorgebearbetning att få genomgå en till förlossning vid "sina sinnes fulla bruk". Jag kommer inte ihåg så mycket av Birgers förlossning eftersom jag var i sådan chock. Frågorna har varit många: Hur känns smärtan? Hur känns det att få lustgas? Hur känns det att få flaggfika på förlossningen? Hur känns det att ha ett levande barn i glasvagnen? Hur är det att komma till bb? Är barnmorskorna lika elaka på bb som man hört? m.m.
Nu har jag svaren och en helt annan, fantastisk upplevelse som jag kan bära i mitt hjärta....

Jag kan nu i efterhand nästan inte förstå vad vi har gått igenom och att vi står där vi gör idag. Jag såg en dokumentär om ett par som förlorat sitt barn i magen. Det var så klockrent som mamman sa: Alla tror att det värsta man kan göra i sitt liv är att föda fram ett dött barn, men det gick "bra", det värsta var att lämna kvar sitt barn på förlossningen och åka därifrån. Bara jag tänker den tanken så forsar tårarna nerför mina kinder. Luften går ur mina lungor och jag kan knappt andas....

Efter maj kommer juni och då skulle Birger ha fyllt ett år och det var en mycket konstig känsla att komma med en barnvagn och gå till hans grav. Jag hade länge föreställt mig hur det skulle kännas och det går inte att beskriva...

Sommaren för övrigt har varit alldeles underbar och vi har många ljusa, fina, underbara minnen av Hubert. Vi har verkligen njutit av varenda sekund sedan han kom till världen.

Under hösten passade vi på att åka till vår lägenhet i Turkiet i tre veckor. Jag var lite orolig hur flygningen skulle gå för Hubert, men det gick fantastiskt bra.Amning och napp under start och landning gjorde susen. Här är någon som ser ut att trivas bra i värmen.



I Turkiet planerade vi inför Huberts dop som skulle hållas två veckor efter vi kom hem. Eftersom vi hade bestämt oss att vi skulle gifta oss i hemlighet så fanns det en hel del till att planera... som ingen förstod... Den 22 oktober var det dags att äntligen bli Fru Berggren. Det var bara jag, Pelle och Hugo som visste om det. Hugo hade varit fantastiskt duktigt att hålla denna hemlighet under en väldigt lång tid. I efterhand önskar jag att jag hållt i en filmkamera då vi gick in i kyrkan för att ha bevarat minen på alla. Mammas ansiktsuttryck finns dock etsat kvar på näthinnan... hon hade inte anat någonting allas, som många andra. Det var dock några som listat ut det.



Vi skall snart åka på en härlig bröllopsresa till Thailand. Bäst att passa på att njuta av föräldraledigheten, snart skall jag börja jobba igen. Ser väl härligt ut, bilden är hämtad på Fritidsresors hemsida.


Må så gott mina vänner och hoppas att det inte dröjer ett år tills nästa inlägg igen ;-)