Året som gått....

Jag har länge funderat att starta en blogg dels för att bearbeta mina känslor dels för att kanske hjälpa någon annan som varit med om samma sak eller kanske bara för att dela med mig till andra människor vad vi har gått igenom och vår resa tillbaka till livet igen.

Tiden som har gått sedan den 27 juni har gått så otroligt fort.... Ibland måste jag sätta mig ner och titta på alla bilder från förlossningen och begravningen för att förstå att jag och Pelle verkligen har varit med om detta. Vi åkte faktiskt in till förlossningen och födde en son, men kom ut därifrån med en blombukett istället för ett levande barn.

 

En vecka senare stod vi faktiskt utanför begravningsbyrån och väntade. Vi planerade sedan vårt eget barns begravning, något man aldrig trodde man skulle behöva uppleva. Jag önskar inte ens min värsta fiende att få uppleva detta. Begravningen blev precis som vi ville ha det. Mest glad blev jag att Pelles lillasyster hade kraft och ork att sjunga "Jag fick låna en ängel "av Shirley Clamp. Veckan innan begravningen var jag helt slut. Den tog all min kraft och energi. Jag drömde mardrömmar och tänkte ständigt på att det är sista gången min son är ovan jord. Känslan att aldrig mer kunna hålla sin son sina armar igen.... När begravningen väl var över så släppte en enorm sten från mitt hjärta. Stenen lämnade dock ett enort tomrum efter sig. Det känns som en del av ens hjärta för alltid är borta. Det jag ångrar idag är att jag inte bjöd in vissa personer till begravningen, ni vet vilka ni är och jag har berättat varför, men det är något jag djupt ångrar...


I början efter Birgers död var varje dag en kamp. Rädslan att träffa på männsikor, kunder som kände igen mig var enorm. Det var jobbigt att åka och handla att helt enkelt visa sig ute. Jag och Pelle har hela tiden valt att möta det som varit jobbigt. Steget är enormt att kliva över och det känns väldigt jobbigt, men efteråt har vi kommit ett bra steg framåt. Jag åkte till jobbet och hälsade på en vecka efter vi kom hem, otroligt jobbigt, men då blev det lättare att komma dit nästa gång.

Vi fick oerhört mycket blommor, kort, brev och sms under denna tid. Det är konstigt, även fast man levde i en bubbla vid det tillfället så finns allt detta som ett väldigt klart minne. Man kommer ihåg hur tydligt som helst vilka som brytt sig och fortfarande bryr sig. Tyvärr så visar det sig vid dessa tillfällen att de vänner man trodde att man hade nära inte alls bryr sig så mycket som man hade hoppats och andra vänner som man kanske inte hade så mycket förhoppningar på verkligen har brytt sig. Tack alla ni som visat och fortfarande visar omtanke. Tyvärr så möts man ofta av att nu har det gått ett halvår och det är dags att börja leva som vanligt och särskilt nu när jag är gravid igen.... Min nya graviditet kommer aldrig att ersätta den förra! Birger kommer alltid att fattas oss!!!

De som hjälpt mig mest i min bearbetning är " mina kära mammor" :-) Det är en föräldragrupp som anordnas av Landstinget för de som förlorat barn innan, i samband med och efter förlossningen. Vi är sju familjer som träffats under hösten och bearbetat det som hänt. På eget initiativ har vi mammor träffats en gång i veckan privat och fikat och pratat av oss. Jag kan säga att tiden går så fort dessa träffar... vipps så har klockan blivit elva och fem timmar har gått.... Det är så oerhört skönt att ha dem som vet exakt hur man känner vid alla tillfällen och att de inte är rädda för att prata om våra barn. Det är det värsta att inte få prata med andra om sitt barn. Varför skall det vara så tabu att prata om ett dött barn?????

Världens största styrkekram till er och jag önskar att 2011 blir så mycket bättre än det förra. Jag önskar att vi alla får känna glädje och styrka att kunna orka med vår vardag!!! Ni är bäst!!!

Nu pågår ständigt en kamp i mitt huvud mellan att sörja Birger och samtidigt vara glad över vår nya graviditet. Det är något jag måste lära mig att leva med varje dag och varje sekund. Jag är överlycklig att vara gravid igen, men samtidigt väldigt orolig. Jag kunde inte ha mått bättre än under graviditeten med Birger och ändå gick det så fel.... Jag har inte dåligt samvete och känner inte skuldkänslor vid de tillfällen då jag är lycklig, men det är väldigt sällen de lyckliga tillfällena infinner sig.....

Det var lite om mina tankar just idag, känner att jag skulle kunna skriva HUR MYCKET SOM HELST......